Motorer i mitt liv

Det är som sagt skönt att åka på turné ( idag besöker jag Monica!) utan att behöva flytta på sig. Sitta på en buss i timmar, hoppa på flyg eller ännu värre - köra bil själv... allt sådant känns främmande nu. Sedan drygt fem år tillbaka rör sig mitt huvudsakliga fordon med ca 7 knop, dvs ca 11 km i timmen. Ja, det är segelbåten jag talar om - hem, arbetsplats och förflyttningsmedel. Just nu rör den sig inte alls. Vi väntar på nya delar till motorn som brakat ihop. Jojo, det är en segelbåt, men det ligger inte för oss att försöka baxa oss förbi Gibraltar i hård motvind och motström utan motor.

Jag borde veta att motorer går sönder. Nästan alla mina bilar har varit vrak redan när de kom i min ägo. Minns framförallt min Honda Civic som började krångla en vinter. Om jag körde långsammare än 120 km/t fick den en konstig hicka och stannade. Jag hade varit uppe i Borlänge och IT-konsultat (mitt förra liv) och körde hem mot Roslagen en sen kväll i mörker och regn. Det kändes förfärligt att braka igenom byarna i 120 men det var ingen trafik, inga människor ute och rörde sig och jag ville verkligen hem. Nära Uppsala hände det förstås - jag blev stoppad av polisen! En piketbuss stod vid vägkanten och någon blinkade med en ficklampa för att stoppa mig. I had it coming.

En ung polis bröt sig ur gruppen av uniformerade män och kom emot mig med mössan i hand. Jag vevade ner rutan.
- Lite pinsamt det här, sa han
Jo, det tyckte jag verkligen. Jag fick inte ur mig ett ljud, skämdes så.
- Vi har fått soppatorsk, fortsatte han. Skulle du kunna hjälpa oss?

Jag hade varken reservdunk eller slang. Han föreslog att han kunde åka med mig till närmaste polisstation. På något vis lyckades jag slingra mig ur med att det ju skulle vara fånigt om de behövde köpa en ny reservdunk.
- Titta, där bakom kommer en bil till. Och ni har ju inga problem att stoppa någon, föreslog jag.
Han höll med. Och jag drog iväg.
I 120.