100 anledningar att fira

Idag skulle hon ha fyllt 100 år, våran egen Astrid Lindgren. Hon har betytt mycket för mig. Ibland lite för mycket men det är en annan historia. Idag plockar jag fram den lilla reflektion jag skrev en viss dag för några år sedan... den 28 januari 2002


"Nu ger jag mig ut i vargavintern", sa jag till min älskade och lämnade hemmet. Snön föll i stora tunga flingor, dansade runt mitt huvud. Luften kändes lätt, stegen likaså där jag gick under ekarna. I gläntan, i den inhägnade hundrastgården en bit bort, lekte ett tiotal hundar, snölyckliga som bara hundar och småbarn kan vara. En efter en rusade de fram mot staketet när jag gick förbi, med glada svansviftningar och vänliga skall. Ville hälsa. Helst ville jag springa in och kasta snöbollar med dem men jag såg att bussen väntade. Jag ville ringa min älskade och tala om hur lycklig jag var, hur underbart det är att påverkas av enkla saker, men jag visste att han var upptagen. Leendet i mitt ansikte hade inte försvunnit när jag visade upp mitt SL-kort för busschauffören och det fick mer näring av en ettåring som ville leka tittut. Vi lekte hela vägen till Nybroplan och jag tänkte att jag inte varit så glad en morgon på länge. Tänkte att livet är fint.

Jag var på väg till gympapasset. "Var som barn!" sa ledaren. Vi virvlade, hoppsade, tjöt. Skrattkänslan satt kvar. Och tanken att "hädanefter ska jag bara göra saker som jag tycker om", en barnslig tanke, som stötte bort alla plikter. Betala räkningar, jobba, ja jag vet ju att jag måste ... aldrig vill jag bliva stur.

Och det första som syns när jag kopplar upp mig på nätet. Astrid Lindgren är död. För mig kändes det plötsligt självklart, den känsla jag haft hela morgonen - hur hennes själ flög runt över stan och spred bubbellycka innan den lämnade henne. Trots min stora bedrövelse över att hon är borta hoppas jag att den här barnakänslan kan få finnas kvar, länge.

Älskade Astrid, tack för allt!