04 april 2006

Separationsångest

Istanbul tar orden ur mig. Alla dessa intryck snurrar runt i mitt blodomlopp istället för att rinna ut genom fingrarna på tangentbordet. Aldrig har jag så snabbt blivit så betagen av en stad, aldrig har jag så snabbt känt mig hemma. Istanbul måste vara den enda plats jag någonsin besökt där jag inte gått vilse, jag har liksom en inbyggd kompass här. Och jag har fått många vänner på kort tid. Här bygger allt på att skapa relationer. Redan dag 2, för snart fyra veckor sedan, fick jag påhäng av en matthandlare som trots att han inte får sälja några mattor till mig har varit den mest hjälpsamma man kan tänka sig. Fixar bussar till mina kursgrupper, musikkvällar, båtturer, guidning i Blå Moskén mm mm. Allt till kraftigt reducerade priser och utan att ta betalt själv - bara för att han tycker det är kul! Kerem är dessutom mycket trevlig, en korrekt gentleman som älskar att berätta om sin kultur och sina erfarenheter med allt från japanska maffian till sitt arrangerade bröllop.

Kursgrupperna sätter också sin prägel på min tillvaro. Förra veckans grupper - ni är saknade! Nu har vi ett par dagar kvar med andra gänget och det kommer att bli tomt när alla åker hem på torsdag. Jag har några timmar på egen hand i min nya favoritstad innan det bär av ner till båten i Bodrum på torsdag. Men det vill jag inte tänka på nu.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Äntligen lite nytt bloggande!! Tänk på oss som lider i Sverige, kallt och ekande tomt. Jag har haft skrivkurs i Stockholm och spridit lite magiskt insprations-Istanbulglitter på dem. De fick skrivuppgiften jag ser att du lagt ut på din hemsida; ditt skrivande som en plats!
Mitt skrivande vill vara Istanbul, just nu! Kanske inte som basaren, men med alla möten med människor, värmen och myllret. Och alla möjligheter att möta nytt och ändå känna sig hemma!
hej från
Ylva W

Ann sa...

... möta nytt och känna sig hemma - ja precis så är det här! Ikväll är det dags för sista avskedsfesten på Kir Evi, ska hälsa till Kadir, Adar och de andra grabbarna :-)

Irene Pettersson sa...

Istanbul.. istället för ett kallt och snöigt Västerbotten. Skriva roliga skrivövningar istället för att skriva på ett stelt examensarbete inom kemiteknik. Däremot vet jag inte hur jag ställer mig till mattthandlaren med kontakter i japanska maffian, och arrangerade äktenskap låter inte så rolig. Hur har det gått? Finns det några småKarem ännu?

Bara jag blir klar med exjobbet kan jag få jobb, då kan jag få lön och semester, då kan jag åka till Istanbul och skriva och gå skrivarkurser.

Skriva kan jag förresten göra i allafall.

Ha det bra där nere i söder

//Irene

Ann sa...

Hehe, Kerem är en schysst snubbe som passar in i alla sammanhang - hans lilla son är förresten jättesöt, dottern har jag inte träffat än. :-)