Uppgivenhet

Dödssyndveckan är snart över. Uppgivenhet är ingen dödssynd. Men det är något jag har en släng av idag, när alla resplaner gått åt fanders på grund av en envis storm. I Aten sitter en gammal man och väntar på besök, en man som levt ett liv värt att återberättas. Jag skulle vilja skriva hans historia, men vår tid tillsammans krymper.

Möjligen börjar hans berättelse när han är tolv år gammal och följer med sin far till skattekontoret. De bor i Ryssland och familjen har efter många års kamp fått tillstånd att lämna landet 1932. De måste bara betala en skatt först. Mimis följer med sin far på hästkärran, pappa är stressad och nervös, drar för hårt i tyglarna och ryar åt hästen. I kön på skattekontoret bryter svetten fram i hans panna. Kanske är det en saltdroppe i hans öga som gör att han läser fel, det belopp han utropar har i allafall många fler nollor än vad som verkligen står på papperet. Det ser Mimis sedan, men då är det försent, pappans hjärta har redan slutat slå. Han ligger livlös på golvet och pojken får själv baxa upp sin döde far på hästkärran och åka hem igen...