Det pågår en intressant debatt i SvB om den svenska deckarutgivningen, som enligt litteraturkritikern Marie Peterson är "obegripligt kass" - och den största delen av kritiken drabbar förlagen som verkar släppa igenom manus som inte är genomgångna. Enligt henne handlar det delvis om "bristen på viljan till utveckling och förnyelse" men också på att intrigerna är tunna eller alltför komplicerade, språket tråkigt, dialogerna träiga, personerna schablonartade osv osv.
Delvis håller jag med, och jag undrar förstås också vad det beror på, inte minst eftersom jag själv mycket väl kan vara en av de skyldiga förlagsarbetarna.
När ett manus antas för utgivning är det oftast MYCKET arbete som återstår, som författaren gör tillsammans med en redaktör. Utveckling av storyn, fördjupning av personerna och dialogen, putsning av språket, ja allt sånt. Jag har sett manus som varit nästan oläsliga - men haft en riktigt bra story som bara måste lyftas fram. Kan det vara så att man då stannar när det känns "tillräckligt bra"; när både författare och redaktör slitit så mycket med manuset att de vill spy på det - och när skillnaden mot urspungsmanuset dessutom känns monumentalt bättre? Men obegripligt kass för någon som bara ser slutresultatet?
Och isåfall - var originalmanusen bättre förr? Ställde man ännu högre krav på vilka författare som släpptes igenom? Eller har vi bara blivit lata och giriga?
På ALF bokförlag kommer det två nya deckare i vår. Jag tycker förstås inte de är obegripligt kassa, men debatten har fått mig att haja till och glödga rödpennan ännu några grader!
Ransom time
1 år sedan
3 kommentarer:
Hej Ann, kul att ses på bokmässan!
Jag såg "deckardebatten" i SvB igår och började också fundera. Har inte läst SÅ många nya deckare i år, men man kan ju inte låta bli att undra vilka de "kassa" deckarna är. Då kunde man ju läsa dem i studiestyfte för att lära hur man INTE bör skriva...
:)
Du skriver om oläsliga manus men med en bra story som behövs lyftas fram.
Jag trodde att de etablerade förlagen inte ens började läsa ett "oläsligt" manus, och därför aldrig hinner upptäcka den bra storyn. Det där med att "vi läser alla manus" är väl en bluff?
De får ju in tusentals manus per år, vem orkar läsa ett oläsligt manus?
Såg deckardebatten i SVT i fredags med. Kan vem som helst skriva en deckare? Åke Edwarson, Thomas Bodström, Elisabeth Höglund och Theodor Kallifatides med programledaren Mustafa Can om varför deckarintresset har blivit en folkrörelse. Intressant. En del av deckarna är lite som koisklitteratur. Och det tycker jag är helt ok. Det är lättsmält underhållning. Andra kan man inte släppa och fastnar i tanken. Likaväl som kärleksromaner kan ha olika dignitet. Visst borde en del kanske inte antas, men är det ett kännt namn bakom så kan det betyda försäljning. Det i artikeln att många är debutanter. Det tar tid att hitta sitt flyt som författare. Alla som debuterar kan inte vara årets debutant. Om de är sämre än förr? Jag har ingen aning. Fast ibland kan jag tycka Sverige blir lite för litet med alla dessa mord, fiktiva. Läste två deckare - olika författare - som löste bestialiska mord på Gotland. Då blir det nästan lite skrattretande. Å andra sidan finns det några kvar att ta livet av i Midsomer? Sen apropå turistskildringarna. Det tycker jag om. Fast jag tror det är sunt att blanda sitt läsande. Om man inte vill bli mätt.
Det ska bli sååå intressant att få lyssna på dig imorgon i Barcelona! :)
Skicka en kommentar