Att vänja sig

Det här borde inte vara någon överraskning för mig eftersom det varit såhär varenda sommar de senaste 9 åren. Men somligt vänjer man sig tydligen aldrig vid. Jag har t ex aldrig vant mig vid kyla trots en uppväxt i Sundsvall. Och likadant är det med att uppkopplingen till internet försvinner när vi kastar loss med båten för nästa etapp på långseglingen. Ute till havs - glöm det! Ringa fungerar i hamn men sällan internetuppkoppling.

Lite enklare har tillvaron blivit med läsplattan - eftersom jag kan läsa alla manus i sittbrunnen utan att skriva ut dem på papper som blåser bort över vågorna. Men den dagliga kontakten med kunder och författare sinkas. Och även när uppkoppling råkar finnas så händer det andra saker ombord som stjäl tid. Vi lämnade London för knappt tre veckor sedan och har redan haft fadäser som stopp i toatanken, fiskenät i propellern och strömavbrott i hamn. Och lyckostunder som när båten omringas av ett trettiotal delfiner, då får allt annat stå åt sidan :-)

Varken engelska T-mobile eller svenska 3 har fungerat eftersom de satt Europaspärrar för abonnemangen "som vi borde ha öppnat när vi var hemma" - hade vi ju kunnat gjort om det varit känt... Efter två timmar i telefonsupport hos respektive leverantör fungerar det plötsligt. Att koppla upp med Telenor har fungerat hela tiden men det är samtidigt vårt telefonnummer som behöver vara aktivt i telefonen istället för att sitta i ett modem. I hamnen i Concarneau, där vi ligger nu, fungerar faktiskt wi-fi, dock bara när det är lågvatten...

Det innebär att jag gör det mesta jobbet offline och skickar saker i klump när det någon gång fungerar. Är det det som kallas asociala medier?

Den stora trösten är dock att det är varmt här. Det kan jag vänja mig vid. Och jag är glad att det går, trots komplikationer, att ha jobbet med på långseglingen!