Jag läser massor av nybörjartexter varje vecka och ser vissa ordkrånglerier som återkommer hos många skribenter. Här är några jag inte skulle vilja se igen :-)
1.
När alla dom bytts ut mot dem. Talspråkets
dom används för både
de och
dem. Ord som förhåller sig på samma sätt till varandra som
jag och
mig. Eller
du och
dig. Eller
vi och
oss. Då blir det kanske lättare att hålla isär dem? För inte skriver man konstruktioner som "Hon ville att
mig skulle komma dit"? Men ofta "Hon ville att
dem skulle komma dit" - när det rätta här vore att använda
de.
2.
När något är fyllt till bredden. Brädden ska det vara. Kanten på glaset, kruset eller vad som nu fylls har ingenting med bredd att göra. Överhuvudtaget verkar det knepigt med ord där bara e och ä skiljer stavningen. Streck - sträck. Enda - ända. Vette - vätte. Ordboken är författarens bästa vän!
3.
Särskrivningar. I princip bör alla ord som låter som ett ord sitta ihop. Annars kan de få en helt annan betydelse. Som sjuk sköterska.
4.
Ihopskrivningar. Svenska språket är underbart, man kan skriva ihop nästan vad som helst. Vadsomhelst. Nästanvadsomhelst. Tillslut blir det för mycket. Och själv vill jag hävda att
till slut är två ord. Såvida det inte är en uppmaning att
tillsluta.
5.
Tempusbyten.
Medan jag gick på stigen tänker jag på hallon. Förvillande och förvirrande för läsaren. Var konsekvent - byt inte tempus mitt i en mening. Eller stycke. Eller scen - om det inte blir återblickar.
Männ hurrni, det er menskligt at fäla!
Allvarligt talat, det roligaste med mitt jobb är att få vara med och utveckla författarskap och jag är fortfarande ödmjuk inför det arbete som ligger bakom ett romanmanus. De "fel" som nämns ovan är lätta att fixa och det är klart jag kommer att se dem igen utan att gnälla. Huvudsaken är att du får din berättelse på pränt!
_____
PS. Själv har jag oftast alldeles för bråttom på tangentbordet och missar bokstäver eller skriver hullerombuller...
